Under de senaste tio åren har svenska hushåll gått från rekordlåga räntor och stegrande bostadspriser till en brutal räntechock som pressat plånböcker och bostadsmarknaden. Bilden av överskuldsatta svenskar är delvis sann, men bara om man bortser från hushållens stigande inkomster och stora tillgångar.
Skulderna växte ikapp ekonomin
Hushållens skulder uppgår idag till runt 5 000–5 500 miljarder kronor, ungefär lika mycket som hela Sveriges BNP under ett år.
Merparten av dessa skulder är bolån, cirka fyra av fem skuldkronor är kopplade till bostaden, medan resten utgörs av bland annat studielån och konsumtionskrediter.
Ser man tillbaka ett decennium har hushållens skulder vuxit snabbare än inkomsterna under långa perioder, vilket gjort Sverige till ett av de mer högt skuldsatta länderna i Europa mätt som skulder i relation till inkomster.
Samtidigt har hushållen byggt upp stora bostads- och finansiella tillgångar, vilket betyder att balansräkningen ser mindre dramatisk ut än skuldsiffrorna ensamt antyder.
Skuldkvoten upp – och sedan ned
Ett av de mest omtalade måtten är skuldkvoten: hushållens skulder i förhållande till deras disponibla inkomster.
Under många år steg skuldkvoten och nådde omkring 197 procent 2021, vilket betydde att hushållen i genomsnitt var skuldsatta till nästan det dubbla av sina årsinkomster efter skatt.
När räntorna började stiga och bostadspriserna mattades av, samtidigt som lönerna fortsatte upp, har skuldkvoten sedan vänt nedåt och låg kring 177 procent 2024.
Det innebär att hushållen i genomsnitt fortfarande är högt belånade internationellt, men trenden är inte längre entydigt uppåt.
För nya bolånetagare ser bilden dock tuffare ut. Finansinspektionens bolånerapporter visar att skuldkvoten för nya låntagare ofta ligger över 400 procent, alltså mer än fyra års nettoinkomster.
Det är denna grupp – ofta unga och förstagångsköpare – som är mest känsliga när räntan rör sig uppåt.
Nollränta till räntechock
Ränteläget är den enskilt viktigaste bakgrunden till belåningsresan det senaste decenniet.
Under mitten av 2010-talet och fram till Covid-pandemin höll Riksbanken räntan mycket låg, periodvis negativ, vilket gjorde bolån billiga och uppmuntrade både högre belopp och längre budgivningar på bostäder.
När pandemin slog till 2020 svarade Riksbanken med ännu mer expansiv politik och rörliga bolån kunde under en period kosta under 1,5 procent.
Det sänkte hushållens räntekvot – andelen av inkomsterna som går till räntor – till mycket låga nivåer, trots höga skulder.
Sedan kom vändningen. Med stigande inflation höjde Riksbanken snabbt styrräntan och bolåneräntorna följde med upp.
Bostadsmarknaden – motorn bakom skulderna
Den svenska skuldsättningen är i grunden en bostadsfråga. När bostadspriserna steg år efter år och kontantinsatsen för en vanlig bostadsrätt i storstäderna nådde miljonbelopp blev höga bolån snarare norm än undantag.
I den miljön har privatlån, rätt använda, kunnat fungera som ett verktyg för att hantera större engångskostnader eller samla dyra krediter, vilket i vissa fall gett hushåll en mer kontrollerad och planerad skuldsituation. Men det förutsätter en god överblick av privatekonomin.
Bolånens dominans i skuldstatistiken gör också att prisfallet på bostäder under ränteuppgången fått stor betydelse. För den som köpte på topp med liten marginal kan kombinationen lägre bostadsvärde och högre ränta bli en besvärlig ekvation, även om inkomsten i sig är stabil.
Samtidigt betyder den höga boendeägandet att många hushåll också sitter på betydande bostadstillgångar som växt i värde över längre perioder, vilket relativt sett stärker balansräkningen.
Det är en av anledningarna till att vissa ekonomer menar att fokus bör ligga mer på hushållens nettoförmögenhet och betalningsförmåga än på skuldkvoten isolerat.
Amorteringskrav, politik och nästa kapitel
Regelverken på bolånemarknaden har skruvats åt under resans gång.
Amorteringskrav infördes och skärptes under 2010-talet, vilket tvingat många nya låntagare att successivt betala ned sina lån och därmed bromsat skulduppbyggnaden.
Under pandemin 2020 gavs tillfälliga undantag från amorteringskraven, vilket gav andrum i hushållens kassaflöden men inte minskade skuldernas nivå.
Det var först med de kraftiga räntehöjningarna som både prisutveckling och lånevilja verkligen mattades av.
2025 tog debatten en ny vändning när regeringen aviserade att man vill lätta på bolånereglerna, bland annat genom att slopa det skärpta amorteringskravet och höja bolånetaket från 85 till 90 procent, med målsättning att förändringarna ska börja gälla under 2026.
Argumentet är att fler, särskilt unga, ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden, men kritiker varnar för att det samtidigt riskerar öka skuldsättningen igen i ett redan känsligt läge.
Framåt kommer svenskarnas belåning att fortsätta vara en laddad fråga. Hur väl hushållen klarar räntechocker, hur bostadsmarknaden utvecklas och vilka regelförändringar som faktiskt genomförs avgör om nästa tioårsperiod präglas av fortsatt oro eller av en mer hållbar balans mellan lån, inkomster och tillgångar.